Dressyrproblem

Det svåraste med dressyr är att det är en bedömningssport. 
Varje domare dömer utifrån vad de lägger vikt på. Vissa lägger stor vikt i fina och precisa vägar och inte lika stor vikt i hästens form utan mer ekipaget som helhet. Medan en annan domare tycker att hästem ska kröka på nacken, men att vägarna inte är så jätteviktigt för hästen kan ju faktiskt gå i form. 
Vissa domare tycker det är kul att dömma många olika ekipage, olika ryttare och hästar. Inte bara den stereotypsika dressyrhästen och en ryttare med den finaste utrustningen och en snygg håruppsättning. 
Ännu en svårighet är att de flesta hästar man ser på lägre nivå inte går som en stereotypisk dressyrhäst. Vissa hästar och ponnyer kanske tränar och tävlar t.ex. hoppning också och då kan det hända att dessa rör sig annorlunda eller går i en annan typ av form, även fast hästen är bärig och i balans. 
 
 
Jag rider min lilla bruna nordsvensk, 6 dagar i veckan och ibland mer. Jag lägger ner timmar i stallet varje dag och sköter om honom som om han var gjord av porslin och värd lika mycket pengar som en häst på elitnivå. Jag gör verkligen mitt yttersta för att han ska må så bra som möjligt. 
Jag står inte och masserar, stretchar, rycktar, packar hö, mockar, städar, fyller vatten osv osv för att jag tycker om det särskilt mycket. Jag gör det för att min absolut bästa vän ska ha det tiptop och må efter detta. 
Jag letar inte konstant efter de bästa produkterna och den utrustning som passar bäst för honom, även om det kanske inte är vänligt för plånboken, för att jag tycker att just prylarna är roliga. Jag gör det för att jag ska kunna göra det jag tycker om allra mest tillsammans med min häst. 
Tror ni då att jag skulle sätta mig upp och rida om min bästa vän inte var okej? Om han hade ont eller inte mådde bra? Nej, självklart inte. Jag har blivit (efter hans sträckning i höstas) och är numera extremt noggran med att kolla så att min häst är fräsch innan jag sätter honom i någon form av arbete. 
 
Inför tävlingen som var longerade, stretchade och masserade jag honom för att han skulle vara fin i kroppen. Efter hoppträningen i torsdags masserade jag honom även med liniment för att motverka stelhet och för att hjälpa till med att få bort mjölksyra. Detta utöver den vanliga rutinen efter träning som är stretch och massage b.la.. Jag gör iordning honom noggrant innan tävlingen, lastar och åker iväg. Värmer upp honom kravlöst ute i alla gångarter innan jag går in på framridningen. Pigg och glad häst. Inget tecken på eventuell träningsvärk sen i torsdags. Går in på framridningen och har god tid på mig att värma upp och göra oss startklara. Skrittar runt en stund och börjar samla. Mjuk och fin. Även i traven och galoppen. Han blir lite spänd och osäker när de andra hästarna kommer nära men det går ganska bra och jag ser till att hålla avstånd. Det fortsätter bra och han känns väldigt fin och avslappnad. Mjuk i kroppen och eftergiven i munnen, frustar och tar mina hjälper väl. 
 
Det blir våran tur att komma in på banan. Han blir lite spänd när han ser dressyrstaketet som står uppställt längs väggarna i ridhuset. Så brukar det ju inte vara tycker han. Jag travar en stor volt i mitten för att visa honom runt lite grann. Jag får startsignal. Låter honom gå i en mer öppen form för att inte göra honom mer spänd än han är av situationen i sig. Rider in, gör halt, hälsar. Jag känner att han börjar bli mer med mig. Rider första 10m volten, han frustar och slappnar av. Jag får sedan hjärnsläpp och börjar rida rakt över banan, som det gamla programet va. Tänker HELVETE och gör en tvär och väldigt dålig sväng till höger och sedan en kort sväng till vänster som om jag bara skulle gjort en för kort väg av hur programet egentligen är. Detta gör Eldfot spänd och han struttar för att hinna ikapp mina obalanserade hjälper. Domaren blåser. Jag tänker att det är för att jag red fel väg. Jag börjar rida tillbaka över bana för att fortsätta där det blev fel. Varpå domaren går ut på banan mot oss. "Jag glömde vägen" säger jag generat. Jag stannar och hon säger "han ser lite halt ut". Jag dog inombords. Både för att jag känner mig som världens hemskaste människa och för att hela situationen är så obeskrivligt förnedrande. Sedan säger hon "känner du någonting?" varpå jag svarar "nej, han blev bara spänd. Får jag bara fram honom så han slappnar av slutar han strutta" och då säger hon "jag tycker han ser lite halt ut, du får tyvärr gå ut"
Asså vad säger man ens i en sån här situation? Jag hann knappt två moment innan hon blåser och får inte ens en chans att visa den fina häst jag hade på framridningen för en minut sen. 
Jag vet att han struttar när han blir spänd, jag vet också att bara jag får fram han till tygeln igen och får han "hos mig" så går han rent och avslappnat. Men jag hann inte få han dit. 
När jag säger strutta menar jag att han typ taktar. Blir han spänd av en situation vid ridning så taktar han mest fram för att han drar in huvudet och släpper ryggen och det blir som låst i bogarna. Eftersom han inte gör så när han kommer till tygeln är han inte halt. Han har inte ont eller är skadad på något vis. Han.Är.Spänd. Okej? 
 
Hon knackar på ridhusporten, funktionären öppnar och jag får lämna ridhuset. Jag hoppar av och går genom framridningen och ut. Promenerar en slinga i skogen och låter tårarna falla. Grinandes som ett litet barn ringer jag till Jonas och får knappt fram ett ord. Vad ska jag säga? Tänk om han är halt ändå? Tanken gör att jag bara vill dö. Hur kan jag vara en så hemsk människa som utsatt min häst för detta? 
Jonas lugnar mig. Jag gör iordning och lastar Eldfot. Går in och pratar med Isabell, tävlingsledaren (?). Hon säger som ett frågetecken, "Vad hände?". Jag förklarar vad som hänt och när tårarna väller fram frågar jag desperat "Vad ska jag göra?". Lugnande säger hon att jag ska fortsätta träna som vanligt och blicka framåt. Jag får en välbehövd kram och när jag ska gå frågar hon med liten oro i rösten "vart ska du nu?" och jag svarar "Jag ska åka hem" och hon lungt säger hejdå. Det värmde i hjärtat. 
 
Jag tröst-åt en halv marabou på vägen hem. Jag gick igenom Eldfot extra noga när vi kom hem och sprang med han på stallplanen hemma för att kolla hur han såg ut. Det sätter sig i huvudet och i hjärtat när man blir utblåst från en tävling för att hästen ser halt ut.
Idag longerade mamma honom och jag red honom. Nedan får ni ett smakprov; 
 
 
 
Inte kan jag se någon hälta. Men jag kanske har fel på ögonen vem vet, får gå till optikern och kolla om jag behöver starkare glas helt enkelt......  
 
 
Notering: Klassens första ekipage (ett av de som jag hann se) var en stor brun unghäst som troligtvis har sin framtid på dressyrbanan. Denna var orutinerad och tyckte att detta var väldigt läskigt. Den tvärstanande, började backa, kasta sig och tjejen på ryggen fick rida konstiga omvägar och extra snurrar för att få hästen att gå. Notera att denna fick 53%. Japp ni läste rätt. Men hästkraken gick ju iallafall i form. Det där med för många felridningar osv, det gällde tydligen inte för denna. Just sayin'